Min magsjukefobi

Magsjukefobi

Har så länge velat dela min historia med er men inte vetat vart jag ska börja eller hur jag egentligen ska formulera mig. Video eller skrift? Hur kommer folk reagera? För många är det ett känsligt ämne och för mig blir det väldigt naket och personligt att dela med mig av detta. Men efter den respons och starka efterfrågan jag fick efter att jag hastigt nämnde det i min första vlogg så förstod jag att detta är något som vi måste bli mer öppna om.

Har mottagit ett flertal mail, DM:s och kommentarer av människor som går/har gått igenom samma sak. Det som träffat mig mest är den ensamhet dessa människor har förmedlat och att de skäms över sin fobi. Har till och med haft kontakt med människor som inte vågat berätta till någon om sin fobi, i rädsla om vad folk kommer tycka och tänka. Detta vill jag få en ändring på. Min önskan med detta inlägg är att få färre folk att känna sig ensamma i detta. Att få fler folk att våga vara öppna och VÅGA prata. Om det är något jag har lärt mig av dessa helvetesår är att det bästa man kan göra är att våga prata och vara öppen. Det är på denna väg jag upptäckt att det är sjukt många fler som lider av samma sak vilket har fått mig att känna mig mindre "onormal".

Innan jag börjar vill jag bara förtydliga att varje resa är individuell. Jag kan bara prata ur mitt perspektiv- vad jag kände och tänkte och vad det var som hjälpte MIG. Någon annan med samma fobi kanske inte alls känner igen sig, men om detta inlägg kan hjälpa åtminstone en person så har inlägget uppnått sitt syfte.

Har i hela mitt liv haft en väldigt obehaglig känsla när det kommer till magsjuka. Varför jag har haft det vet jag själv inte riktigt men så har det liksom varit. Men det var under åren 2013-2015 som det verkligen blommade ut som värst.
Hur det började grundar sig i en teori som min mamma kommit framtill efterhand och som jag starkt kan hålla med om. Mamma var nämligen inne i en väldigt stressig period gällande sitt arbete och jag märkte mer och mer hur hon började leva i en bubbla avstäng från allt annat. Hennes tankar var alltid någon annan stans och hon var liksom aldrig riktigt 100% närvarande. Min magsjukefobi (tror vi i efterhand) var en omedveten strategi jag hade för att fånga hennes uppmärksamhet. Så fort jag fick min ångest, så fort jag började hyperventilera i panik och så fort jag bara skakade av rädsla så släppte mamma allt jobb direkt. Jag kunde ringa i panik från skolan för att jag hörde att någon i parallellklassen blivit magsjuk och då åkte mamma från jobbet i stan direkt för att hämta mig. Ja, ni förstår ju. Allt blev ju bara en ond spiral.

När jag väl trampat i fällan så gick allt väldigt snabbt och det tog inte lång tid innan min fobi började styra min vardag. Vid det här laget visste jag inte om min allergi för laktos så jag hade ofta magproblem vilket förvärrade situationerna ganska häftigt. Så fort jag hade minsta lilla magont eller att det bubblade i magen så slutade jag att äta helt under flera dagar. Om jag nu hade blivit magsjuk så ville jag säkerställa mig själv att jag inte skulle behöva spy allt för mycket. Detta ledde ju givetvis till en ond cirkel. Ju mindre jag åt, desto mer "symptom" för magsjuka fick jag vilket ledde till att jag åt ännu mindre o.s.v... Detta bidrog i sin tur till att jag rasade i vikt under denna period.
Samma sak gällde om någon i min närhet blivit magsjuk. Jag stängde in mig i mitt rum i 48 h (smittotiden) och såg bara svart. Hyperventilerade så jag blev helt vit och yr och var helt bombsäker på att jag blivit smittad.
Det värsta med denna fobi är att jag verkligen var så inställd på att jag var magsjuk hela tiden så att jag fick verkliga symtom. Mitt oregelbundna matintag gjorde så jag fick sura uppstötningar (mina tarmar var helt förstörda) och det var inte många dagar jag gick utan magont eller illamående.

Att åka utomlands var en mardröm rent matmässigt. Minns så väl när vi åkte till Thailand under jul och nyår år 2013 där jag åt pommes frites till både lunch och middag då jag vägrade ta risken att bli matförgiftad. Även kycklingen här hemma i Sverige nojjade jag alltid över och satt alltid med ficklampan från min iPhone för att försäkra mig om att jag inte skulle drabbas av salmonella. Detta är något som även sitter kvar i ryggmärgen även idag och det var inte förrän i somras som jag vågade äta sallad och kyckling utomlands för första gången.
Jag blev även en expert på att kolla datum på precis ALLT. Gick mjölken ut den 11:e fanns det inte på världskartan att jag skulle dricka mjölken den 12:e. Kommer ihåg när min kusin Penny hade lagat tacos till alla kusiner varpå jag i efterhand fick reda på att köttfärsen gått ut någon dag tidigare. Givetvis var det ju inga problem att äta av den men jag fick sån ångest över att bli matförgiftad så att jag satt och grät i två dagar.

Tillslut blev jag så begränsad så jag varken vågade åka buss eller sova borta hos vänner. Åkte inte buss för att inte bli åksjuk och sov aldrig borta ifall det fanns risk för att kompisen skulle bli eller vara magsjuk. I klassen vågade jag aldrig binda mig till något speciellt gäng utan hoppade alltid runt mellan gängen under dagen för att kunna lugna mig med tanken av att "jag hänge ändå inte med den personen så mycket igår" om nu denne blivit magsjuk. Jag var även den första som kollade upp vad klasskompisarna hade för anledning till att vara hemma från skolan, trots att det inte alls var en person jag hängde med. Ja ni förstår ju... Fobin styrde verkligen mina handlingar.

Flera gånger fick min mamma/mormor hämta mig från olika platser då jag ofta fick panikattacker. Tillslut gick det så långt så att folk i min omgivning började ljuga för mig när de var magsjuka bara för de visste att jag skulle matstrejka och isolera mig två dagar framåt. De gjorde detta för mitt eget bästa men jag slutade lita på väldigt många nära och drog mig väldigt ofta undan och var mycket för mig själv.

Träffade ett flertal psykologer för att få bukt på detta då det drabbade så många fler än bara mig, men hittade aldrig någon som jag kände förstod sig på mig och min fobi. Människor som bad mig "flyga tillbaka" till min barndom och spotta ut det första jag tänkte och kände vilket för mig var slöseri på tid. Jag trodde aldrig jag skulle bli frisk från detta och såg inget slut på detta.

Efter ett flertal psykologbyten så vände jag mig till husläkaren då jag började få allt fler problem med mina tarmar som nu börjat blöda. De skickade mig direkt till BUP där jag fick testa på KBT behandling för första gången. Var så fruktansvärt trött på dessa psykologer vid detta laget och hade ingen motivation alls till att återigen gå därifrån med 0% hopp. Men denna gången var annorlunda. Har glömt bort namnet på min psykolog men det klickade verkligen redan vid första mötet. Hon fick mig motiverad och fick mig att se ett slut på detta. I samband med detta vill jag verkligen upplysa om hur viktigt att hitta RÄTT person. Det gäller verkligen att man klickar, annars är det endast bortkastad tid.

KBT behandlingen fungerade till en början som ett helt vanligt psykologsamtal. Hon fick veta allt om min fobi och utifrån det kunde hon lägga upp en plan för mig. Efter varje besök så fick jag med mig utmaningar hem som jag skulle bockat av till nästa gång. Vi började med små utmaningar för att sedan avancera det lite mer. Det kunde till exempel vara att jag först skulle åka buss med mamma tre gånger för att sedan klara av att åka själv en kortare sträcka. Det kunde även vara att våga sova över hos en vän eller att stoppa en glasspinne så långt bak på tungan så att jag fick en kväljning. Tillslut hade jag klarat av allt jag innan var rädd för så min psykolog bestämde sig för att avsluta våra samtal. Jag minns verkligen hur jag kände mig så sviken och förstörd då jag kände mig så långt ifrån klar. Jag förväntade mig liksom att jag skulle vara 100% "frisk" från denna fobi när det skulle bli dags för oss att avsluta.
Men vi satte punkt för våra samtal och bokade istället in en återträff några månader senare där vi skulle stämma av hur det hade gått.

I samband med att mina psykologsamtal började lida mot sitt slut så beslutade sig familjen för att köpa häst. Jag var verkligen en riktig hästtjej under denna period och min häst Lady (som hon hette) blev verkligen min räddning. Så fort jag kom till stallet släppte jag all ångest och alla tankar. När jag kom till stallet hade jag inte tid att känna efter hur jag mådde utan behövde lägga all fokus på att Lady skulle må bra. Stallet blev även en plats där jag och mamma ofta fick tid tillsammans, vilket jag nu i efterhand tror har haft ett positivt inflytande i min "läkningsprocess". Mamma uppfyllde alltså mitt behov av hennes uppmärksamhet när vi umgicks i stallet där det inte handlade om någon fobi eller ångest.

Nu har det gått 2 år sedan jag hade mitt sista psykologsamtal och jag tror inte jag har haft ett bakslag sedan dess (peppar peppar). Självklart är jag inte 100% frisk och tycker fortfarande det är jobbigt när någon i min närhet är magsjuk, men jag har kommit sååå långt om man jämför med hur det var förut. Jag dubbelcheckar fortfarande kycklingen, är lite petig gällande mat utomlands och skulle aldrig medvetet dricka mig så full så jag spyr (wish me good luck), men har som sagt kommit en sån lång bit på bättringsvägen! Tror nog alltid att det kommer sitta i mig och är "så frisk jag kan bli".

Och till dig som känner dig träffad och som sitter i samma sits som jag satt i förut- YOU CAN DO IT. Det finns ett slut på detta, det kan jag verkligen intyga. Det gäller bara att hitta den metod och den person som är rätt för JUST DIG. Våga prata om det och våga vara öppen, det har hjälpt mig MASSOR. Jag vet att man känner sig så jävla ensam i sina känslor men genom min öppenhet har jag fått lära mig att detta är sjukt mycket vanligare än vad jag trodde. Det finns alltid någon kompis kompis eller liknande som sitter på samma erfarenheter som man kan falla tillbaka och finna stöd hos.
Jag hopps verkligen att detta inlägg i alla fall kan hjälpa någon att känna sig mindre ensam<3

Har ni några frågor, något jag har missat eller något ni inte fick svar på så ska jag se till att ge er alla svar.
Ni som varje dag kämpar med någon fobi eller annat, fyfan vad starka ni är! Sluta aldrig kämpa för det finns ett slut!

KRAM

Gillar

Kommentarer

Johanna
Johanna ,
Hej Maja, johanna här, penny, peg, philippa och phoenix kusin!
Hemmagjort
Hemmagjort,

Usch ja, jag har också spyfobi (eller emetofobi som det heter med ett tjusigare namn) Har haft det i nästan 20 år och det bara kom plötsligt. Jag får nästan panik varenda gång min sambo säger att han mår illa. Vi har bara en toa och jag överväger allvarligt att ta in på hotell om han skulle bli sjuk och det är nåt smittsamt. Samtidigt har jag ibs-mage så är egentligen van att då och då må illa (utan att spy iofs) och ha konstig mage. De få gånger jag kräkts i livet har det gått över inom en timme. Därför får jag panik när folk berättar om vinterkräksjukan och att de spytt ett dygn i sträck. Jag får panik efter att ha spytt 2-3 gånger på en dag, hur skulle jag klara 10 gånger så mycket? Jag kan inte ta vissa jobb heller pga smittorisken, som typ på förskola, skola, äldreboende osv. Min arbetsplats måste dessutom ha minst två toaletter för om någon blir sjuk på en av dem så måste jag ha tillgång till en annan toa. Jag undviker inte så mycket mat (endast frysta hallon) och jag klarar att åka buss men jag skulle aldrig klara att åka till länder där man ofta blir magsjuk. Så ja, det styr mitt liv till viss del. Kram!

nouw.com/hemmagjort
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229