IDENTITETSKRIS

Efter att en väldigt seg och grå tisdag började gå mot sitt slut satte jag mig ner vid mitt skrivbord. Jag tände ett doftljus, satte på "Coffee Table Jazz"- listan och öppnade min dagbok som jag skrivit i lite till och från sen Augusti. Jag satt sen där i mörkret och skrev oavbrutet i två långa timmar. Jag har samlat på mig så mycket tankar den senaste veckan och igår kom allt ikapp mig. Huvudet ville bara explodera och jag kände en sån enorm frustration i kroppen. Just därför var det så befriande att få sätta ord på all oreda i huvudet och reda ut en hel del funderingar.

Jag har den senaste tiden känt att jag vill så himla mycket här i livet men tvekat väldigt mycket på vad som är det rätta för stunden och på lång sikt. Jag har enda sen jag var liten varit väldigt driven och vetat exakt vad jag vill och därför är det så frustrerande för mig att hamna i en sån här period där jag känner att jag inte har full kontroll över vad det är jag vill göra i framtiden.

Jag har ju tidigare skrivit lite om att det var med en sorg som jag tog studenten eftersom jag visste att en stor del av den jag varit från 6-18 års ålder skulle "försvinna". Hur tokigt det än må låta så har jag trivts väldigt bra i rollen som "tjejen som är duktig i skolan" och den rollen blev tillslut en väldigt viktig del av min självbild. Genom plugget har jag blivit utmanad, satt upp nya mål och likaså även levererat. I skolan har jag ständigt fått en bekräftelse på att jag är duktig och jag har sett att hårt arbete har lönat sig.

När jag tog studenten i somras så togs den delen ifrån mig vilket stundvis har varit jobbigt för mig. Jag tror nämligen att den bekräftelsen som jag fick under mina skolår tillslut fick ett sånt stort inflytande på min självbild så att jag nu inte riktigt känner igen mig själv längre. Under hela min uppväxt har jag sett mig själv som en väldigt driven, ambitiös, disciplinerad och målmedveten tjej vilket jag också har fått bekräftat genom mina framgångar i skolan. Nu har jag inte längre något som ständigt bekräftar min självbild och detta skapar hos mig en enorm frustration och osäkerhet i vem jag egentligen är. Och ännu mer frustrerande är det att känna att jag inte är påväg mot ett klart mål. Min prestationsångest bara ligger där och skaver...

Men jag antar att den här processen/identitetskrisen som jag genomgår just nu är en del av att bli vuxen och självständig. Tanken är väl att jag så småningom ska kunna känna mig trygg i min självbild som driven, ambitiös, disciplinerad och målmedveten utan att ständigt behöva få det bekräftat från den yttre världen. Jag tror bara att jag känner mig lite vilsen och skör just nu eftersom den dosen av bekräftelse avstannade så himla plötsligt.

Efter att ha resonerat med mig själv fram och tillbaka på 10 handskrivna sidor bestämde jag mig tillslut för att jag måste ta hjälp av en Life coach. Jag behöver nya verktyg och strategier för att komma framåt nu. Det är så mycket jag vill här i livet och jag behöver hjälp med att lägga upp en plan. Någon som ställer ultimatum och någon som konfronterar mig och mina behov. Jag saknar att jobba hårt för mina mål och drömmar. Sådär hårt så att jag nästan går in i väggen. Det är ju trots allt något magiskt med den känslan. Trots att jag är lite förvirrad just nu så är jag väldigt peppad på år 2020. Jag är peppad på att jobba hårt. Men jag vill börja redan nu!

Puss och Kram.

Jag hittade den här på Maja Nilsson Lindelöfs blogg och tyckte att den summerade allt jag just skrivit väldigt bra. Övergången mellan det gamla och nya kapitlet kan vara tufft ibland. Det kan kännas förvirrande och jobbigt. Men så får det också vara. Livet i sin allra råaste form.

Gillar

Kommentarer

ineees
ineees,
Jättebra inlägg, intressant att ta del av! ❤️
nouw.com/ineees
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229